På SVT2 visades igår kväll K special om den världsberömde kinesisk-amerikanske arkitekten I M Pei. I programmet visades ett antal, ofta monumentala, byggnader som Pei ritat. Det som fascinerade mig mest var kanske Museet för islamisk konst i Qatar, som redan kallats för Mellanösterns Louvren.

Byggnaderna är alla helt magnifika, det finns en harmoni och skönhet i alla av dem, jag skulle vilja kalla dem för konstverk. Gubben Pei är 92 år och det är svårt att tro. Karln har ett glasklart intellekt och en fantastisk vitalitet. Om jag förstod saken rätt, så skulle han först nu, vid 92 års ålder börja trappa ner sitt arbete!

Jag skulle kalla Pei för en person som är i kontakt med sin Gudsgnista, den som finns inom oss alla, men som så få av oss verkligen är i kontakt med. De flesta individer lever på sparlåga, här har vi en person som verkligen till fullo tar vara på de talanger som Gud givit honom.

Den här mannen är en person, som utför sitt arbete med kärlek och som är i kontakt med sitt verkliga själv och förverkligar det mesta möjliga av sin personliga potential. Han skapar stor konst och sprider glädje genom de magnifika skönhetsupplevelser och känslan av harmoni, som byggnaderna ger och kommer att ge till miljoner människor.

Om Du missade programmet, se någon av repriserna:  i SVT2 18/6 och SVT2 21/6

Var på möte på Vallentunagruppen i morse. Jag går på AA-möte en gång i veckan, det skänker mig stadga och ger mig möjlighet att ”tanka” andlighet. Nu måste jag ta itu med det jobb som jag borde gjort i veckan. Jag förstår inte var all tid tar vägen, det finns så mycket som fångar mitt intresse.
Funderar på kompisen som i princip sa upp bekantskapen med mig, efter jag sagt ifrån, när han hade varit fruktansvärt otrevlig på en lunch. Jag finner det fascinerande, hur många människor, som ger sig själv carte blanche att bete sig hur som helst, men vars tolerans är så liten mot andra människors felsteg.

Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?

Jan Roostal
Meditationslärare

I AA:s gemenskap som jag bekänner mig till, finns tolv steg som förslag till program för tillfrisknande. Det tolfte och sista steget handlar bland annat om att föra budskapet vidare. Några gånger, när jag väntat på bussen hem från tunnelbanan, har jag vid busshållplatsen sett en man som uppenbarligen befinner sig i slutskedet av utförsbacken i sitt missbruk. Fortfarande propert klädd, men det var länge sen kläderna såg en tvättmaskin eller kemtvätt och troligen ännu längre sen, som tänderna besökte en tandläkare.

Nervsystemet har under lång tid blivit så förgiftat, så mannen vibrerar eller skakar, som vore han ansluten till en strömförande ledning. Mannen, som kanske är i 50-årsåldern är i sanning en tragisk uppenbarelse. Någon gång tidigare när jag träffat honom, har jag berättat om att det finns en lösning på hans problem. När jag kom hem, stoppade jag en AA-broschyr i min ryggsäck. Idag, ett halvår/ett år senare, så såg jag honom igen, sittande på bänken vid busshållplatsen. Min buss kom samtidigt, jag han slita upp broschyren ”Är AA något för Dig?” ur ryggsäcken och räckte över den till mannen, innan jag hastade på bussen.

Kanske är chansen liten, att mannen läser broschyren och blir redo ”som en drunknande” att ta emot hjälp. Men vem vet vilka sammanträffande Universum manifesterar åt oss. Han kanske satt och grät i går kväll och bad till Gud om en väg ut ur sitt helvete, så får han den här broschyren i sin hand, vem vet…

Det kändes bra i alla fall, att ha ”fört budskapet vidare”, att ha gjort det lilla jag kunde för den här medmänniskan. Jag har intentionen att hjälpa till och överlåter åt Universum, att manifestera en lösning, om det är det som är meningen.

Efter Sinnesromötet i stan på förmiddagen, handlade jag lite dagligvaror och hälsokost från Gryningen hälsokost och Skanstulls hälsokost. Den senare har några riktigt goda ekologiska frukt- och nötbarer, ”Naka GInger Bread” och ”Raw Bite Coconut”.

Väl hemma blev jag frustrerad över att jag glömde köpa en Svenska Dagbladet. Tänkte att det hade varit skönt att koppla av med, i solskenet på balkongen. I stället plockade jag fram min meditationslärarpärm och repeterade kursmaterialet inför kursen nästa helg. Det kändes riktigt bra. Det har varit tunnsått med kurser, så jag blir lite ringrostig ibland. Jag kan ju materialet, men vill också prestera ett bra genomförande.

Det mesta är inhandlat till kursen, har köpt mantran. Kvar att åka in till stan och köpa vegetarisk Lasagne på ”Martins Gröna”. För lunchen på söndagen, sista kursdagen. Martins Lasagne gör alltid succé bland kursdeltagarna. Förutom att det är en stor gåva att få undervisa i meditation, så gillar jag kring-arrangemangen också. Jag kanske borde bli hotell-restauratör i nästa liv.

Nu, dags att sätta tänderna i de två hemsidor jag jobbar med. Måste båda bli klara senast i morgon söndag, börjar kännas lite stressigt.

Så hade jag då tionde, eller var det femtonde gången gillt, äntligen lyckats att få en reklamfilmsroll på en casting. Idag var det inspelning, som började klockan sju inne i stan. Väckarklockan ringde strax efter fyra på morgonen, upp för att äta frukost och ta en dusch. Missade första bussen men lyckades hinna med nästa, så jag var på plats några minuter efter sju. Jag avskyr tidiga, viktiga morgontider som ska passas. Hur jag än gör, lyckas jag alltid sova för få timmar och det blir alltid stress för att hinna i tid till bussen.

Det är ganska kul att spela in reklamfilm, man träffar trevliga människor, blir bjuden på massa mat, frukt och fikabröd och så får man skådespela lite. Den här gången var det dock roller utan tal. Sen är det ju inte något speciellt betungande arbete. De som får slita hund, är teknikerna och inspelningspersonalen.

En cateringfirma serverade maten, så jag passade på att fråga ägaren till firman om hon behöver en ny hemsida. Det visade sig att hon behöver, så jag ska ringa henne och boka ett telefonmöte om en vecka. Det finns möjligheter att göra affärer överallt. Man bör inte missa sådana tillfällen, det är så oerhört mycket lättare att få in en fot, när man träffat en företagare, i stället för att ringa helt kalla prospect, som det kallas, när man inte haft någon kontakt tidigare, eller pratat med, eller känner någon på företaget.

Jag tyckte huvudrollsinnehavaren så så bekant ut, så jag frågade varifrån jag kände igen honom. Kanske från xx-teatern, dramaten, teve, jag har bara hållit på i fyrtio år, jag heter……., så det är inte så lätt, men Du är förlåten, sade han lite skämtsamt och jag skämdes, men bara lite grann. Jag har ingen som helst skyldighet att känna igen alla kändisar…
Senare på dagen sade jag till honom, att han var som klippt och skuren för sin roll. Han svarade inte. De flesta skulle sagt, tack, eller åtminstone att det var roligt att höra. Men den kände skådespelaren sade inte flasklock. Kanske tyckte han att det var förmätet av mig som vanlig dödlig, jag som inte är en känd skådespelare, att tro, att jag skulle äga kompetens att bedöma sådant.

Det är mycket affärer på gång nu, riktigt upplyftande. Nu gäller det bara att göra avslut, få offerterna signerade och jobba effektivt. Inte många veckor kvar att vinka på, innan den trista ”sommarinvändningen” kommer: ”Vi gör inget nu, före sommaren…”.

Nu i säng, jag måste få bättre sömnvanor!

Jan Roostal
meditationslärare

Har tillbringat två dagar i Aula Magna på Stockholms Universitet på ett seminarium om medvetandet arrangerat av  www.mindevent.se Perfjell foundation och University of Arizona. Kolla in programmet resten av veckan, det finns mycket av intresse.

Igår hade Deepak Chopra seminarium hela dagen och han var som vanligt i högform. Han måste vara en av världens vassaste och mest inspirerande talare. Igår mådde jag inte bra, en ilsken hosta förstörde min redan allt för korta nattsömn, så jag kände mig inte på topp när jag kom på morgonen igår, men seminariet med Deepak skiftade mitt humör. Idag var det andra talare som uppträdde, samt några gruppdiskussioner, med Deepak och några andra av världens skarpaste hjärnor.

På måndagen var jag Chopra-centrets representant som stod vid deras bord och fick göra reklam för mina meditationskurser. För detta fick jag lyssna på Deepak, vilket skulle ha kostat över tusen spänn annars. Lade ut lite listor som de som var intresserade av meditation kunde notera sina mailadresser och telefonnummer på. Glatt överraskad blev jag över att få tre sidor fyllda, med kontakter som jag kan bearbeta som prospect för min kurser i Primordial Sound Meditation, en klassisk meditation med mantra Det känns också att det ger bra energi, att lyssna på kunniga o inspirerande talare, samt prata med seminariedeltagare, människor som är engagerade och intresserade av utveckling och andlighet.

Idag hade Deepak presskonferens, eller pressmöte, skulle jag kalla det. Det blev en intressant diskussion även här. Sedan lite individuella intervjuer med Deepak bland annat med en av våra stora kvällstidningar. De hade skickat en ung reporter, en tjej i kanske 22-årsåldern, mycket snygg, med absolut rätt frisyr, rätt figur, rätt mobil, klocka och kläder och förstås otroligt självupptagen och medveten om varje hårstrås placering på huvudet. Noll livserfarenhet och noll utstrålning. Tänk att en så vacker kvinna kan vara så oattraktiv…

Medan hon väntade på att få träffa Deepak, sade jag halvt på skämt, halvt på allvar: ”Du kan väl intervjua mig också, jag undervisar i Deepak Chopras meditationsteknik. ”Så intressant” sade hon avmätt och oengagerat. Deepak, lite frustrerad över alla personer som ville ha hans tid gav slutligen reportern fyra minuter. Hon ställde i och för sig ganska bra frågor o var bra förberedd. Hon vet säkert också hur man ställer upp en artikel.

Men är hon en bra reporter? Det har jag svårt att tro. Är ganska säker på, att hon inte valt journalistyrket av kärlek till pennan och intresse för svenska språket, utan för att det är ett jobb med status och så får hon visa upp sig, ägna sig åt självbespegling. En nolla med andra ord, en sådan som säkert kommer bli utvald till att bli sommarpratare i Sveriges Radio för att  där berätta om sina fyllor, knull och göra reklam för sina kompisars affärsverksamheter.

Är det inte fascinerande och lite komiskt paradoxalt, att den stora tidningen skickar en bimbo, bara intresserad av yta och att få visa upp sig själv, för att intervjua Dr Deepak Chopra, som står för totalt motsatta värden som autenticitet (hur många journalister kan stava det ordet rätt?) integritet, andlighet, kort sagt att vara sig själv?

Nollan får betalt, men inte jag, som har en vass penna, genuin kärlek till språket och ett stort engagemang. Men jag skulle inte vilja byta med henne, för alla pengar i världen, hellre innehåll, än yta…

Aula Magna, för resten, vilken makalöst läcker arkitektur, en byggnad som smälter in i och harmonierar med den omgivande naturen. Varför har vi inte fler sådana arkitekter?

Jösses vad klocka blev mycket, dags att kasta mig i säng o kurera min hosta…

Jan Roostal
meditationslärare

Jag försöker att inte titta för mycket på teve, men på sistone har jag blivit riktigt biten av serien ”Merlin” på tv2, Fantasy, kallas det väl. Inte visste jag att jag gillade sådant! Serien är välgjord, spännande, med bra intriger och ett antal karaktärer som man bara inte kan låta bli att älska. Den innehåller förstås de klassiska ingredienserna för att skapa ett fängslande drama, kampen mellan ont och gott, ego och hjärta, ära och vanära, själviskhet och ädelmod, feghet och mod.

Det är fascinerande tycker jag, vilken lockelse dramat utövar på oss människor. Det är väl för att vårt eget liv. där vi själv är skådespelare, är ett drama, som innehåller samma beståndsdelar, som i det spelade dramat. I det senare är väl polariteterna mer överdrivna och utmejslade.

Ett annat fängslande drama är serien på SVT om familjen Kennedy, där jag precis ska börja titta på nästa avsnitt. Skön helg hade det varit, om inte min hals hade känts som ett sandpapper av förkylning. Sömnbrist, kombinerat med att jag stod i blåst och väntade i 45 minuter på en taxichaufför, som varken förstod sig på GPS:en eller något annat…hur fick han sitt taxikort?

Igår var jag och körde ett styrketräningspass på gymmet, strax efter lunchtid. Det finns en person som tränar där, som jag kallar för ”snusket”, bara tyst i mitt sinne förstås. Jag är för feg för att säga det till honom.

Han har nästan alltid träningskläder som stinker svett. Igår var det inte så farligt, men det luktade något annat obeskrivligt, matos? Gymmet har ett ganska litet omklädningsrum och bara tre duschar bredvid varandra. Tack och lov, tränar jag numera oftast på andra tider än snusket.

Är det inte typiskt, att en sån här person duschar som ingen annan? Det stänker och skvätter på allt och alla. Jag skyndade mig allt jag kunde, för att hinna ut ur duschen, innan han började duscha, så jag fick bara ben och fötter spolade o nedstänkta. Jag har aldrig förstått, hur någon kan trivas med, att skapa vämjelse hos andra människor…

Jag har jobbat upp en bra energi nu. Prenumererar på Bob Proctors ”Six Minutes to Sucess”. En kurs med en liten videosnutt, som man tittar på varje dag. Om mental disciplin, målsättning och en karta för att bli framgångsrik. Nu, i elfte timmen, har jag äntligen kommit igång med att skapa mer affärer.

Bob Proctor är en av personerna som medverkar i filmen ”The Secret”. I Six Minutes så berättar han om att The Secret fått kritik för att den inte tar upp det Du måste göra själv, för att skapa det resultat Du önskar Dig, enligt attraktionslagen. Han är riktigt bra och makalöst inspirerande, Bob Proctor. Han anses väl vara en av förgrundsgestalterna inom personlig utveckling.

Nu är det dags för meditation, så här på långfredagsmorgonen.

Jan Roostal
entreprenör Smart Hemsida

Då har jag gjort mitt sista försök att bli sommarpratare i P1. Att ha något av intresse att säga, det är inte viktigt. Är Du en kändisnolla, som berättar om Din första fylla o första knull, kryddat med svordomar och reklam för Dina syskon o polares böcker och CD, då får Du chansen….

Jag har inte mycket till övers för det hyckleriet. Det är som i politiken, när det ska väljas partiledare. Det finns ett antal personer som är intresserade. Men till spelets regler hör, att om man säger att man är intresserad, då är man död, nej man måste förneka det. Sen om man blir föreslagen, då kan man säga; jag har inte kandiderat, men jag känner mig väldigt hedrad av att få vara med i diskussionerna, men jag vill inte kommentera, utan det är valberedningens sak att föreslå kandidater.

Alla vill ha makt, men ingen vill erkänna det, ett löjligt spel. Åter till mitt ämne. Jag har alltså försökt bli sommarpratare, kanske fyra/fem gånger. Förra året var jag för sent ute, så då blev det inget försök. Jag har skrivit olika ambitiösa presentationer efter alla konstens regler. 2008 bifogade jag en kopia, på det brev som jag läste upp på min pappas begravning. Jag fick ett vänligt brev, från Anders Wennersten, vill jag minnas att han heter, där man tackade nej, men han skrev att det var ett väldigt fint brev. Någon gång skulle jag berätta om min resa från alkoholism till nykterhet.

I år hade jag varit ovanligt ambitiös. Min vän, naprapaten Claes föreslog att jag skulle skippa ”alkohol-storyn”, det är det så många som har kört redan. Mia Törnblom med flera. Ett gott råd, tror jag, så jag skippade det helt. Jag skrev ett förslag som jag läste upp för min vän Peter. Jag fick stenhård kritik, vilket tacksamt emottogs och jag omarbetade presentationen ett antal gånger.Till slut var den riktigt bra, den blev t o m godkänd av Peter. Läste upp den för min AA-kompis Johan, som tyckte texten var kanon och sade att den här gången kommer de låta Dig få bli sommarpratare. Jag fick ett smart råd från Peter och Claes, om att maila texten som ljudfil. Så jag bokade studion hos Micke Moberg på MIMO SOUND, som spelat in mina meditationsskivor. Micke som har ett stort hjärta, gjorde jobbet åt mig, för en skamligt låg ersättning…men jag får vara skyldig honom en stor tjänst. Sen mailade jag ljudfilen till redaktionen för Sommar och bifogad en förteckning på tänkt musikval.

Idag får jag mail från redaktionen för sommar:
Hej Jan,
och tack för ditt mejl och din ljudfil. Verkligen ambitiöst!

Tyvärr måste vi tacka nej till din förfrågan om att medverka i Sommar
genom att väljas ut av namnkommittén.

Jag blir tvärförbannad, inte för att jag får ett nej, utan för att jag inte ens får vara med och tävla. Det är långt ifrån stängt ännu, för nya förslag, det är ju inte sommar ännu…. Att de avvisar mig direkt, betyder att de inte ens tittat på min presentation. Här har vi hyckleriet igen, mycket bättre med raka puckar. Varför sade de inte redan efter mitt andra försök, att det är ingen idé att Du försöker fler gånger, vi kommer aldrig ge Dig chansen. Då hade jag inte behöv spilla mer tid.

Vem får bli sommarpratare? Måns Zelmerlöv till exempel, det mest intressanta han hade att berätta, var om när han blev arg på sina föräldrar och sparkade sönder en dörr i källaren. Sen vad det kvinnan i 20-årsåldern som jobbade på DN och berättade om sitt första knull och om sina fyllor. Hon hade intet av intresse att förmedla. Kanske är ett kriterium att man flitigt ska använda svordomar.

Så här har det låtit från mer än en av de sommarpratare redaktionen har valt ut:

”Min systers popband heter xxxx och de har spelat in en CD som heter yyy och den är jättebra! Min bror som heter xxxy har skrivit en kriminalroman som heter ”Billiga cash” som är jättespännande, den kan Du köpa på…”

Om Du inte är kändis, eller har känningar så har Du inget att hämta hos redaktion för sommar. Men är Du kändis, har Du en god chans att komma med, även om Du inte har något av intresse att berätta. Sverige är ett litet land, en ankdamm, nepotismens högborg, där man delar ut förmåner till de man känner och som uppfyller kriteriet att hålla sig inom den politiskt korrekta mittfåran. Jag vämjes, men det är bara att träna på att acceptera…

Jan Roostal
meditationslärare och entreprenör Smart Hemsida

Lördag, börjar bli tradition för mig med morgonmöte på Sinnesro. Alltid trevligt med fika efteråt. Det blev en kort fika, kvart i tolv började filmen Svinalängorna på biografen Saga på Kungsgatan.

Då har jag lyckats pricka in tre fullträffar på rad, se föregående blogginlägg. Svinalängorna är dock en svart film. smärtsamt gripande om uppväxt i en alkoholistfamilj. Som vanligt har SvD en klockren recension:

www.svd.se/kulturnoje/film/bio/svinalangorna-en-fulltraff_5610359.svd

Man får verkligen en känsla för hur fasansfullt det måste vara att växa upp med alkoholiserade föräldrar, fylla, misshandel, skam och förnedring. Bra manus, bra regi och bländande skådespel. Jag måste erkänna att jag fällde en och annan tår under filmen, den är väldigt stark.

Förutom att vara en historia om uppväxt i en alkoholistfamilj, så är det också en berättelse om att vi aldrig kommer ifrån vår historia.

Det fungerar inte att tränga bort obehagliga minnen, då blir man som en tryckkokare. Jag önskar att alla, som vuxit upp i en alkoholistfamilj (och många andra) ska se den här filmen. Jag önskar dem och alla som levt eller lever med en alkoholist att besöka ett Al-anon möte. Det är en 12-stegsgemenskap, som AA, Anonyma Alkoholister, fast för anhöriga. Tänk vilken befrielse, att se att man inte är ensam och att få dela sin smärta med andra. Samt få hjälp att bearbeta sitt medberoende.

Många år sen, när jag var löneslav, på ”Pannkaksfinans”, så hade jag en kvinnlig kollega, mycket glad och trevlig och väldigt omhändertagande. Det spelade ingen roll, att hon höll på att drunkna av sin egen arbetsbelastning, hon skulle ändå hjälpa och ta hand om sina kollegor. Jösses tänkte jag, hon är verkligen medberoende, hon måste ha vuxit upp i en alkoholistfamilj. Mycket riktigt, hon berättade så småningom att hennes far var alkoholist. Jag tror att om man inte bearbetar sådana upplevelser, så kommer det prägla hela ens liv och alla relationer som man har. Se på hustrun till en alkoholist, när hon lämnat en, hittar hon direkt nästa, eller en spelmissbrukare. Kaka söker maka…

Efter filmen var jag o handlade på Stockholms bästa hälsokostaffär, Gryningen hälsokost, på Folkungagatan. Köpte sju förpackningar av North & South ekologiska o rättvisemärkta Earl Grey thé. Det är det godaste Earl Grey théet jag någonsin druckit. Väl hemma, lagade jag lingsgryta (recept från Martins Gröna) i en jättekastrull, snart ska den frysas in,portionsvis. Blir till nyttig och snabblagad lunch.

Dags att jobba lite på siten som min vän Philip o jag hjälper några unga företagare med. Dåligt samvete, nu måste den bli klar…

Då kom jag hyfsat snart iväg på bio igen, igår. Var på morgonmöte på Sinnesrogruppen, fikade efteråt och timade perfekt in filmen som började 12.30 på Rigoletto på Kungsgatan När jag går på Kungsgatan, sträckan Stureplan till Sveavägen så gör jag ofta en tidsresa. Det påminner mig om när jag var liten o vi bodde i Schweiz och hälsade på i Sverige på somrarna. Då brukade vi fika på ett konditori, i två våningar, på Kungsgatan, som jag glömt vad det heter, men som behållit sin gamla inredning, läckert. Tänker också på journalfilmsbilderna, från när andra världskriget slutade och folk kastade konfetti från fönstren. Tänk vilken förmån, att få leva i ett av världens lyckligt lottade hörn, där jag kan säga vad jag tycker utan att hamna i fängelse och där jag kan gå på stan och risken att sprängas i bitar är ganska liten, jämför med t ex Bagdad.

I rymden finns inga känslor

Då lyckades jag pricka in en toppfilm igen. Svenska Dagbladets recensenter brukar vara träffsäkra i sina recensioner, den här tycker jag är riktigt bra;

www.svd.se/kulturnoje/film/bio/ett-hjartslag-ifran-toppen_5196517.svd

”I omloppsbanan. I rymden finns inga känslor är ett sött lyckopiller. En snygg och välspelad svensk debut som tar ett svårt ämne och skapar stor underhållning.”   Det skriver recensenten Hynek Pallas och jag håller med till fullo.

Jag skulle säga att det är en film som skapar magi. Utmärkt regi och skådespel och ett magnifikt manus. Filmen bjuder på underbara skratt och är en hjärtevärmare. Slutet på filmen får mina ögon att tåras.

Jan Roostal, meditationslärare

Jag bestämde mig för ett tag sedan för att jag måste göra mer roliga saker, komma hemifrån oftare. När man arbetar från bostaden, är det lätt hänt, att man inte kommer iväg någonstans efter arbetsdagen.

Idag hade jag bestämt mig, jag ska på bio banne mig, kosta vad det vill och jag skulle egentligen nästan inte hunnit, men hann hoppa på en motorvägsbuss och var inne i stan på nolltid.

På biografen Zita såg jag ”En italiensk familj på gränsen till sammanbrott.” Läste för ett tag sen recensionen i Svenska Dagbladet som verkligen väckte mitt intresse. Glad blev jag över att den fortfarande går, filmerna försvinner ju så fort nu för tiden. Nu på kvällen kollade jag några recensioner, eller sammanfattningar av dem på SVT:s site:

svt.se/2.131924/1.2064201/en_italiensk_familj_pa_gransen_till_sammanbrott

Den får ganska bra lovord. Själv är jag mer lyrisk. Det var en magnifik filmupplevelse, jag var totalt närvarande varje minut av filmen. Sällan har jag skrattat så mycket, på en filmvisning. Samtidigt rymmer filmen ett stort allvar och tänkvärd sensmoral, som vi inte nog kan påminnas om; lev inte Ditt liv efter andras önskningar då blir Du olycklig, gå i stället dit hjärtat leder Dig.

Jag blev djupt berörd av filmen, uppenbarligen gjorde filmen mycket starkare intryck på mig, än på recensenterna. Men nu är det ju en gång för alla deras uppgift att vara kritiska, medan jag tillåter mig att koppla bort intellektet och bara gå på känslan. Den här filmen är verkligen en hjärtevärmare, en film som kan väcka våra hjärtan och påverka det kollektiva medvetandet, åt rätt håll. För mänskligheten behöver verkligen allt vi kan få av den varan, i dessa yttersta tider vi lever i.
Biografen Zita har verkligen ett intressant filmutbud, jag ska gå Dit oftare. Många av min favoritfilmer har jag sett på Zita.

Idag hörde jag ett reportage på P1 om allt plastskräp vi dumpar i havet. Det finns 100.000 eller mer små plastpartiklar per kubikmeter havsvatten. Det kommer ta flera generationer, innan plasten är borta. Den utgör också ett mycket allvarligt hot mot allt levande liv i haven, näringskedjorna och hela den ekologiska balansen. I magen på en val hade man hittat badhanddukar, operationshandskar och allsköns annat skräp. När jag hör sådant, är det nästan svårt att inte bli misantrop.

Äntligen har jag packat upp och kommit igång med att använda min Iphone. Det är verkligen en fascinerande manick, vilken användarvänlighet, helt magnifik och allt vad man kan göra med den, helt otroligt. En kul pryl och kanske nyttig…

I morgon blir det möte på Sinnesro, nu, dags att sova!