Steve Jobs, Apples grundare, är död och jag känner en stor sorg över det. De senaste dagarna har jag läst några citat av honom. Jag visste att han hade en magnifik affärstalang, men inte att han var en så storslagen människa. Ett av citaten uttrycker, att först i dödens närhet, då förstår vi vad som är viktigt i livet, då skalas allt oväsentligt bort. Han säger även att livet är alltför kort, för att levas efter andras värderingar och att man ska gå dit hjärtat leder en, då hamnar man rätt i livet. Det har väl uttrycks av många, men jag hoppas Ni ursäktar min torftiga återgivning, det var mycket mer storslaget formulerat.
Jobs lär ha varit Buddhist. Han ska ha fått sin pancreascancer-diagnos för sex år sedan och läkarna sade att han troligen skulle leva tre månader. Under dessa sex år upplevde Apple sina största framgångar någonsin och lär idag tävla med oljebolaget Exxon om att vara USA:s värdefullaste företag.
Den amerikanske presidenten Barack Obama kallade Jobs för en visionär och en av Amerikas största innovatörer. ”Steve var modig nog att tänka annorlunda, tillräckligt djärv att tro att han kunde förändra världen och så talangfull att han kunde göra det.” sa Obama om Jobs.
Steve Jobs hoppade av sina studier för att gå en kurs i kalligrafi, vilket enligt honom själv, var ett av hans livs viktigaste beslut. Om jag förstått saken rätt, lade det grunden till den magnifika designen och gränssnittet hos Apple-produkterna. Sitter och skriver detta på en MacBook Pro, en smäcker produkt som jag nästan skulle kunna köpa, enbart för den eleganta designen!
Hade inte tänkt gå möte idag utan ta en lång sovmorgon. Men kvart i nio ringde telefonen, en kamrat i gemenskapen som undrade om jag ville ha lift till AA-mötet i Vallentuna. Tackade ja, hann inte med någon frukost utan slängde i mig lite keso.
Tjockt med folk var det på mötet, det firades en födelsedag. Fick skjuts hem. Så nu har jag ätit lite stekt basilikatofu med ris till lunch. Medan jag åt, tittade jag på träden på innergården, som iklätt sig den vackraste höstskrud, skiftande från grönt, gult till rött.
Det enda som hörs i lägenheten är frysens nästan fridfullt tysta surrande. I huset där jag bor är det elva våningar. Ändå, så är det så tyst och fridfullt, det är verkligen underbart. Jag är en person som uppskattar och njuter av tystnaden, trots att jag är en väldigt social person.
Det känns lite schizofrent, att sitta och skriva det här, vem mer än jag själv är intresserad av vad jag ätit till lunch, troligen ingen! IT-samhället får oss att göra saker som vi för inte så länge sedan hade tyckt var otänkbara. Jag är dock noga med att inte bli särskilt privat, det som skrivs riskerar att finnas kvar i evighet. Tror också att det är osunt att vara gränslös, man ska inte klä av sig inför alla.
Sitter och väntar på att min hembakta äppelkaka från frysen ska tina i ugnen. Bara bra råvaror, Saltå Kvarns rårörssocker, ägg, vispgrädde och dinkelmjöl som är mycket bättre än vetemjöl. Det enda som inte är ekologiskt är Granny Smith-äpplena. En njutning för gommen, dock inte alls lika god om den inte är varm.
Funderar på hur jag mår, det är varken bra eller dåligt, bara lugnt, ska strax sätta igång med att arbeta. Ska ringa min psyksjuke kompis, som utövar telefonterror mot mig. Han har intet av intresse att förtälja, men jag pratar med honom några gånger i veckan, det känns som en medmänsklig plikt. Det är nästan ingen som besvarar hans samtal längre. På sätt och vis kan jag förstå folk…man måste ha något att bidra med, om man ska bli intressant för andra. När man inte läser tidningar, inte har någon teve, nästan ingen man umgås med och de enda tankar som tänks, är tankar om vad man inte klarar av, vad synd det är om en och vad trist livet är, hur kul är det?
Ibland blir folk upprörda när jag resonerar så här. De anser att man ska tycka synd om psykiskt sjuka människor och inte ställa några krav på dem. Jag tycker precis tvärtom, det är en nedlåtande människosyn att förutsätta att en människa inte klarar av något och än värre, att den skulle behöva vår medömkan. VI ska bry oss om våra medmänniskor, särskilt de psykiskt sjuka, men en påklistrad offerroll, det är inte till båtnad för någon. Det är illa nog, att psykvården lär ut till människor, att de ska bli passiva vårdtagare, objekt för andras åtgärder, resten av livet.
Dessutom finns det ingen knivskarp gräns, mellan ”oss friska” och de ”psykiskt sjuka”. Tänk på det där med att höra röster i huvudet. En röst i huvudet det har vi alla, lyssna bara på monologen som pågår i Ditt huvud dagarna i ända. 70.000 tankar om dagen, vad är det, om inte en röst i huvudet? Många ”friska” människor har totalt identifierat sig med denna röst. Mycket bra förklarat av Eckhart Tolle i boken ”EN NY JORD”.
Nu har jag ätit upp den goda äppelkakan, kunde nästan känna rårörssockret krasa mellan tänderna och smaken av goda råvaror, inget går upp mot det.
Dags att arbeta lite, senare, på kvällen, ska jag på ”Bergman-kväll” hos en Facebook-vän. Det ska bli riktigt trevligt!
Jan Roostal
meditationslärare och entreprenör
Smart Hemsida
